Drömmens avslutning
Det här är ett inlägg om hur boken avslutas.
Henning bytte jobb från sjåare till arbetare på sillfabriken. Hennings arbetsgivare Fredrik på sillfabriken hade själv inga barn. Men han och hans fru Annika, som hade bott i samma rum som Henning tidigare, ville gärna ha barn. Så de bad Henning att få ta hand om August över sommaren, Henning och Lotten tog tacksamt emot erbjudandet. Efter sommaren fortsatte August att hälsa på sina sommarföräldrar, han om dit varje onsdag och åt middag där.
Sillfabriken blev så småningom tvungen att läggas ned och då blev Henning arbetslös. Henning tog återigen ett jobb i hamnen. Jobbet i hamnen var tungt och Henning hade fått lungtuberkulos. Han hade inte råd att vara sjuk så han ignorerade hostan och illamåendet. Till sist orkar han inte jobba längre utan blir tvungen att vara hemma. “Ett ljus. Ingenting mer. Han kunde inte försörja de sina, inte hålla nöden på avstånd. Han bara låg, låg dem till last.” En tid senare dog Henning.
Annika och Fredrik bad att få ta hand om August som sin egen son mot en liten penningsumma. Lotten som hade mycket ont om pengar sedan Henning hade gått bort ansåg att det var bäst att låta August flytta till Annika och Fredrik. August skulle få bra utbildning och fina kläder hos sina nya föräldrar. Lotten skulle fortsättningsvis få träffa sin son en gång i veckan.
Avslutningen är bokens absoluta toppunkt, då Henning dör. Boken avslutas så som den påbörjats, det första och sista kaptitlet heter likadant. Mina drömmars stad. Kanske handlar det om att allting har ett början och ett slut? Det är inte bara kapitlets titel som är likadant utan även innebörden, det beskriver staden på ett jämnt sätt. Ännu ett släktskap är meningen ” Pojken drömde. Staden väntade.” Jag personligen tycker att detta är en snygg cirkelkomposition, vilket drar oss tillbaka till det första kapitlet i boken, då Henning just anlänt till Stockholm.
Boken slutar med att en ny generation tar vid berättandet.
“Pojken drömde. Staden väntade.”
Klassiker
Jag, som visserligen läser en hel del, tycker att boken är ganska lättläst. Den är inte särskilt krånglig att förstå, den tar inga omvägar för att nå ut med vad den vill säga utan den är rak på sak.
Författaren skriver otroligt detaljerat varenda bit av Stockholm och Södermalm, han beskriver dofter, ljud och rörelse. Detta gör att man lever sig in mer i boken och handlingen blir mer fängslande.
Något annat som jag lade märke till i språket var hur han använde sig av Stockholmsslang när ungdomarna pratade, just det är otroligt charmigt och gör historien mer inlevelsefull.
Dels beskriver den sådant som jag är politiskt intresserad av och dels skildrar den en svunnen tid på ett sätt som ingen annan roman jag läst gjort.
Det är intressant att läsa om hur flera olika familjer upplever en och samma tidsepok, hur familjen förhåller sig till varandra och andra. Dessutom beskriver Fogelström verkliga människor, han beskriver hur lika men ändå olika människor är. Han lämnar ingenting utanför utan han skildrar verkligen allting, han förskönar inte tiden utan håller sig till sanningen.
Gällande boken som en klassiker...
OM en bok skulle bli kallad för en klassiker så handlar det inte bara om språket i boken. Temat eller ämnet även handlingen ska vara ständig, alltså bestående. Det gör så att boken alltid blir närvarande. Därnäst ska även språket återge språkets utveckling under tiden och handlingen ska även ha ett stort intresse från allmänheten
Författarens avsikt med boken är inte alls särskilt svårt att förstå, som jag skrev förut skriver han rak och ärligt.
Fogelström vill berätta och beskriva dåtidens Stockholm och Sverige, som en historiebok fast i romanform. Han skriver ur arbetarklassens perspektiv och berättar om hur deras levnadsförhållanden och arbetsförhållanden var. Han berättar om hur folk flyttade in till storstaden i hopp om ett bättre och rikare liv, men istället blir allt tvärtom.
Men författaren berättar även om familjen, om kärlek och om vänskap. Han berättar om två ungdomars påhitt och äventyr.
